When you feel abandoned

Worst case senario a la Amanda Löwenborg: Ensam en kall lördagskväll i Mälby, oduschad, utan cashwenötter, utan någonstans att åka och ingen som vill mig ha mig till någonting.

Idag har varit en förbannad lördag, en ondskas dag som jag hoppas aldrig mer kommer tillbaka. Íngen har ringt, skickat ett sms eller skrivit ett ord på facebook. Hela dagen har jag gått runt och vart jättearg och känt mig grymt besiken på alla mina "så kallade vänner" som jag så vackert uttryckte mig själv då jag stod och rökte en tycker-jävligt-synd-om-mig-själv-idag-så-jag-tar-en-till cigarett. Jag brände maten jag skulle äta, lysnade på en gråtframtvingade låt, grät en skvätt och tog en cigarett till. Samtidigt som tanken på alla andra vänner förmodligen sitter på ett fik, myser framför en film, förfestar, har sex, äter på ming, skrattar, bowlar, spelar fia med knuff eller vad i helvte man gör på en lördag, drev mig till vansinne. Varför är det ingen i den här spökstaden som tänker på mig?

Men nu förstår jag hur dum jag var. Det är ju jag som satt mig här, med någon slags flit. Hade jag velat fika, äta på ming eller vara med och spela fia med knuff hade jag frågat, frågat och frågat till jag hittat något att göra. Det omedvetna ville nog säga att det var dags att ta lite egen tid,  och istället för att njuta, dränkte jag det med tanken att den som är ensam på en lördagskväll har inga vänner. Patetiskt. Jag har så många fina vänner och om ni hörde vad jag råkade kalla er så ber jag om ursäkt. Ikväll behövde jag vara ensam för att komma på det, det låter fånigt men jag tror att det kan ligga något i det. Ensamhet is fine, den slags ensamhet. Inte ens han som fastnat på månen är ensam.

Men känslan av ensamhet och att vara bortglömd är nog de två värsta av alla känslor som kan drabba lilla hormonfyllda jag just nu. Jag tror jag fått en allvarlig släng av första gradens sällskapsjuka. I ständigt behov av att så sms, en röd ruta på facebook eller bli bjuden på fest. Gud vad jobbigt det är, jag börjar tro att det lite beror på de här jensen jag håller på och springer runt med. 

I couldnt help but wonder, har jag blivit en bekräftelsebehovs freak med jeans?  
I så fall, hur botar man det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0