My greatest fear

Amanda blev just slagen i huvudet av tanken att hon faktiskt inte ska gå till skolan nästa höst. Det kommer inget  brev om när man ska samlas och vart, inga nya scheman, nya lärare eller nya kurser. Aldrig mer rektorns tal om ett nytt år och nya möjligheter och aldrig mer uppmaningen om att vara på lektionerna och göra sitt bästa. Jag är livrädd. Det tar slut nu. Fan vad jag kommer sakna dödstråkiga lektioner, sega håltimmar och skället för glömda pennan. Jag kommer sakna att skriva 5 sidor långa reflektioner, provnervositeten och betygssnacket med lärarna. Klassråden, omklädningsrums skämten efter idrotten, kidnappningsförsöken i korridoren och långa matköer. Jag vill inte sluta, jag vill gå upp tidigt på morgonen och hasa mig iväg till skolan, till min trygghet och mitt skyddsnät. 12 år. Min skoltid är över om 104 dagar. Snälla någon, stanna tiden för jag hinner inte med! Det känns som att jag varit på en båt i 12 år och längtat efter att den ska komma i hamn, men nu när jag snart är där vet jag inte om jag vågra kliva av. Tänk om jag faller? Tänk om jag faller i havet, båten fortsätter sin resa och kanten upp till nästa hamn är för brant för att klättra upp för.

Med studentmössan i handen rinner tårarna, vågar jag?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0